nanniies.blogg.se

Den dagen jag fick reda på det där chockerande sveket stannade allting upp. Jag förstod att jag inte längre kunde blunda, att jag var tvungen att släppa taget. Det var mitt livs hårdaste beslut någonsin och jag förstår än idag inte hur jag kunde ha styrkan till att avsluta förhållandet med en kille som jag älskade så otroligt mycket, den killen som lärde mig vad kärlek var, den kille som var min första stora kärlek. Ett litet sms fick mig att krypa ihop i fosterställning och hålla om mina knän så hårt så att jag inte kan andas, än mindre skrika. Det jag inte kan hindra är tårarna och jag låter dem rinna. Frågar rakt ut i luften varför jag inte kan få bryta alla ben i hela kroppen hellre än att ligga här i bilen med ett brustet hjärta och den psykiska tortyr som det medför. 

Där satt jag, ensam i bilen påväg hem från stallet medans alla andra gick in till en vägkrog och åt. Ljög om att jag var trött o skulle sova. 

Jag ville inte tro det, ville inte tro att han inte älskade mig mer. Jag älskade honom, varför älskade han inte mig?

Som tur var så var jag och Felicia ensamma hemma tills klockan var tolv på natten. Tackade pappa för skjutsen hem och sprang in o drog igen dörren och ser Felicia springa mot mig. Jag tittar på henne och hela kroppen blir till sten. Jag faller ihop på hallgolvet i ytterkläder och gråter. Gråter tills jag skriker och det känns som blod i munnen. Fick hjälp upp och skakade i hela kroppen. Stängde av mobilen och klockan var exakt 20:00. Så Felicia bestämde att vi skulle gå och äta i centrum. Så sent... Men jag gjorde ALLT för att inte tänka på honom. Hon fick mig att skratta men jag föll i tårar när hon tittade bort. Vi köpte ett macarons recept och bakade macarons haha. Det blev katastrofalt äckligt och fult. Tillslut gick jag upp på rummet i tårar och mina ben blev till sten igen. Föll rakt ner i sängen och grät. Ljudlöst. Tills det inte fanns tårar kvar. Då ser jag han ringa mig. Kunde inte tro mina ögon. Svarar snabbt med gråten i halsen och vi pratade i minst 2h. Jag grät mig igenom hela samtalet fast hans röst gjorde mig lugn. Efter det samtalet mådde jag sämre och sämre. Jag ville inte leva mer. Inte utan mitt livs kärlek. ALDRIG.

Men jag klarade det. Tack varje mina vänner.

Speciellt Felicia.. Min älskade Felicia. Tack för att du har hjälpt mig varje dag i 2 månader som jag har gråtit varje kväll. Hållt om mig och sagt fula saker om honom!! Tack för att du inte släppte mig. Tack.